 
        Stationsskrivare
Stationsskrivaren tjänstgjorde på järnvägsstationen och var i hierarkin under järnvägsstationens högsta befäl, stationsinspektor eller stationsmästare.
 
        Stationsskrivaren tjänstgjorde på järnvägsstationen och var i hierarkin under järnvägsstationens högsta befäl, stationsinspektor eller stationsmästare.
 
        Stationskarlen var en slags allt-i-allo, anställd inom trafikavdelningen. Närmaste chefer var stationsinspektorn och stationskarlsförmannen.
 
        Genom täta ronder genom personvagnarna såg städerskan till att "städning och putsning är tillfredställande".
 
        Trädgårdsdirektören ledde arbetet med planteringar kring järnvägsstationerna.
 
        Banmästaren tillhörde banavdelningen och ansvarade för en bansträcka inom den bansektion som han tillhörde. Banmästarens chef var baningenjören.
 
        Där vägarna korsade järnvägen fanns förr grindar. De sköttes av en grindvakt.
 
        Sköta ångpannan, ta in vatten, fylla på kol, rengöring, smörjning och putsa lyktor – det var några av eldarens uppgifter.
 
        För att kunna bromsa lok och vagnar användes från början skruvbromsar. Bromsarna i vagnarna sköttes av bromsaren som på lokförarens signal skulle skruva åt eller lossa på bromsen.
 
        Inte bara kontrollera biljetter. Konduktören hade många arbetsuppgifter.
 
        Lokföraren är lokets och tågets förare. "Lokomotivföraren bör fullkomligt inse vigten och den moraliska ansvarigheten af sin befattning, samt att många medmänniskors lif kunde komma i fara genom försumlighet, bristande rådighet eller ouppmärksamhet å hans sida" (ur SJ:s tjänstgöringsreglemente från 1874).
 
        Stationsinspektor förkortas Stins och det är nog denna benämning som är mer känd för allmänheten.
 
        Banvakterna ansvarade för att tågen säkert kunde trafikera banan. När järnvägarna i Sverige togs i bruk behövde de underhållas och bevakas. Särskild personal anställdes för att göra det, de kallades banvakter.