3-klass personvagn
Allt sedan ångfartygens införande i transportväsendet från tidigt 1800-tal har tre klasser använts för människor att nyttja vid sitt resande. Klass 1 var det finaste och dyraste och följaktligen var klass 3 den enklaste och billigaste.
På järnvägen inget undantag.
Om man betraktar järnvägen som en enhet oavsett stora skillnader mellan SJ och de enskilda järnvägarna så finns klassindelningen. Om man som privat järnväg har alla klasser är en annan sak. Det vanligaste förekommande var att man hade 2- och 3-klass, inte 1-klass.
Vid SJ och de största banorna fanns alla tre klasserna, dock försvann skillnaden i komforthänseende mellan 1- och 2-klass med tiden. Skillnaden bestod i att det var 4 personer i en 1-klasskupé och 6 personer i 2-klass.
På 1890-talet hade SJ valt att ta bort 1-klass i tågen då det var för få resenärer och för dyrt. Det gav eko i riksdagen varför SJ återinförde 1-klass i vissa tåg och på vissa sträckor. Det ska sägas att de som löste 1-klass biljett var få, många hade någon form av fribiljett, till exempel riksdagsmännen.
Antalet resande och inkomstens storlek har alltid varit störst från 3-klassresenärerna- det var från dem man fick inkomsterna.
Inom den internationella järnvägsunionen (UIC) hade man på 1950-talet kommit överens om att man skulle ta bort första klassen i tåg så som det var format inom ”treklassystemet”. Orsaken var att det även internationellt var för få resande i den formen som den var. Att ta bort 3-klass var inte aktuellt för det var därifrån inkomsterna kom, men det blev så att ”3-klass” försvann som begrepp, åtminstone i Sverige.
I Sverige genomfördes reformen 1956. Det man gjorde var att ”gamla 1 klass” togs bort och 2-klass blev ”nya 1-klass” och 3-klass blev 2-klass.