I Höganäs var det länge känt att det fanns kol att bryta. Under 1790-talet kom en mer ordnad verksamhet i gång i och med att företaget Höganäs Stenkolsverk etablerades. Från Durhan i England kom gruvingenjören Thomas Stawford (1766–1831) till Höganäs 1796 och med sig ”hade han järnvägen”. Eller en kanske rättare benämning skulle vara vagnväg. Vagnvägar för underlättande av transporter på land, i synnerhet från kolgruvorna till floderna och vidare transport av kolet till större städer eller områden, har man använt i England åtminstone sedan 1604. Vetskapen om dess praktiska användning hade Stawford. Spåren var trä, lagda på en preparerad vägbank med enkla vagnar (tillverkade lokalt) dragna av hästar. Transporten av de lastade vagnarna gick från gruvorna ut till hamnen, vidare ut på en brygga från vilket kolet lastades i skutor.
Järnvägen kom att utvecklas och byggas om i olika etapper för att ca 1959 helt läggas ned. Järnvägen i Höganäs är troligen Sveriges första järnväg ovan jord.