Den 1 oktober 1918 inträffar en av Sveriges värsta järnvägsolyckor. Orsaken är ett jordskred som gjort att banvallen har gett vika. Från Norrköping kommer ett tåg som dras av loket F 1200. Eftersom det är helt mörkt ute har lokföraren ingen möjlighet att se att banvallen och spåret rasat ut i Bråviken. Loket störtar utför och lägger sig på sidan. Alla vagnar utom tre rasar ner i gropen. 42 personer dör.
Loket var tillverkat 1914 och således nytt. Man gör en bedömning att det går att reparera. Det bärgas och tas till SJ:s verkstad i Örebro i oktober. Redan i maj kommer det ut från verkstaden och ut i trafik igen. Loket finns bevarat på Järnvägsmuseet och ingår i nya basutställningen.
Ögonvittnesskildring av redaktör Alinder, passagerare i en av personvagnarna i olyckan
En av passagerarna i tåget var redaktören i Sverige för Nordstjernan, Alinder, här är en ögonvittnesskildring från honom publicerad i Nordstjernan 15 november 1915:
- Jag befann mig i tågsättets enda 2-klassvagn, närmast bakom restaurationsvagnen, när katastrofen inträffade. Detta var sjätte vagnen i ordningen i tåget. Efter denna vagn följde ytterligare en 3-klassvagn – boggievagn – samt en godsfinka. I min kupé voro vi för tillfället tre herrar och en dam. Vi hade lämnat Åby station för några minuter sedan och befunno oss ungefär 1 km söder om Getå hållplats. Jag minns att jag lade märke till, att tåget hade stark fart – jag hörde senare att man brukade köra in just på denna sträcka. Vi voro omkring 12 minuter försenade. Enligt hvad föraren senare berättade mig uppskattade han själf farten till omkring 80 km.
Klockan var några minuter öfver 7, då katastrofen inträffade. I min kupé, ungefär i midten av vagnen, sutto vi lugnt alla fyra, en i hvarje hörn, då vi plötsligt kände en lättare stöt. Få sekunder senare kom en ännu häftigare och när vi dödsbleka stodo i begrepp att rusa upp, kom den tredje och kraftigaste stöten. Vi denna kastades vi huller om buller om hvarandra. Väskorna uppe på hyllorna kastades i hufvudena på oss. Ögonblicket var fruktansvärdt, då vi likbleka utan ett ord försökte resa och sansa oss. Ingen yttrade något under dessa fruktansvärda sekunder. Men på hvarandras ansikten kunde vi se, att ni [en] hvar på sitt håll fruktade det värsta. Den förhärskande känslan under dessa tre stötar var att nu skulle det inträffa något fruktansvärdt, något som ej kunde veta hvad – det stora förfärliga. Vi väntade det.
Vår vagn hade urspårat och befann sig på brandten, utför hvilken de öfriga framför vagnarna hade störtat. Efter dessa första sekunder rusade vi upp och ut i korridoren, där vi mötte våra medpassagerare från de öfriga kupeerna. Jag rusade ögonblickligen bort till dörren på vagnens ända för att få upp denna. Detta visade sig vara omöjligt – den hade gått i lås. Därefter fingo vi upp ett fönster på ena sidan. En tidningspojke, som varit med i den sista vagnen, stod gråtande därute och framstammande att det hänt något förfärligt. Vi kunde redan nu från fönstret börja iakttaga huru elden spred sig bland de nedanför liggande vagnarna. Ljuset hade slocknat i alla vagnarna utom i vår och den efterföljande. Det svarta mörkret gjorde sitt till att det hela verkade oerhördt hemskt de första minuterna. Vi hade varit inlåsta på sin höjd i omkring 4 minuter, då någon utifrån lyckades få upp dörren. Det var en hemsk syn som då mötte oss. Ett enda stort jättebål, i hvilket de brinnande vagnarna förtärdes med rasande fart, upplyste nu olycksplatsen i en cirkel med väl ett par hundra meters diameter. Till vänster om oss hade vi en hög bergvägg och till höger och framför oss ett stort stup, som gick direkt ned i sjön. Det var nedför detta, som hela tåget med undantag af de två sista vagnarna hade störtat. Det var en enda brinnande ruinhög, som låg framför oss. När jag skyndade nedför den branta sluttningen, mötte jag sårade, blodiga människor, som försökte taga sig upp mot de två på järnvägsbanken kvarstående vagnarna till synes det enda ställe, där man kunde ana en tillflyktsort. Kvinnor med upplöst hår, ohyggligt nedblodade i ansikte, händer och kläder, andra som buro på barn, och så detta förfärliga skrik, som ljöd från spillrorna, däri jag tydligt kunde urskilja barnröster. Efter 7 à 8 minuter var allt tyst, och har olyckan kräft mer offer, än vi från början trodde, så har det skett snabbt. Döden genom kväfning eller eld, har uträttat sitt verk på knappt tio minuter. Sedan var allt, som kunde räddas, räddadt.