År 1855 påbörjades arbetena med att bygga södra och västra stambanorna. Södra stambanan började att byggas i Malmö och Västra Stambanan började att byggas i Göteborg. Vilken sträckning banorna skulle ha upp genom var inte bestämd för hela banan när man började att bygga järnvägarna.
Nils Ericsson, som tillfrågats för att ansvara för byggnationen av järnvägsnätet, hade ett förslag som gick ut på att stambanorna skulle dras genom områden som hade dålig tillgång på andra kommunikationer som kunde användas i handel och andra transporter som kunde gynna landets ekonomi. De privata banorna skulle understödja den regionala utvecklingen för handel och transport.
Detta förslag antogs och i och med detta startade utvecklingen av nya samhällen som tidigare inte existerat mer än som några bondgårdar om ens det.
Järnvägsstationerna byggdes utmed banorna och de skulle dels innehålla lokaler för den trafikpersonal som tjänstgjorde vid järnvägsstationen, dels utrymmen för järnvägsresenärerna t.ex. väntsal och ibland även järnvägsrestaurang. I vissa järnvägsstationer fanns även bostadsutrymmen för personal som tjänstgjorde vid stationen.
Vid Statens Järnvägar fanns chefsarkitekter medan man på de olika privata järnvägarna anlitade olika arkitekter och ingenjörer som ritade stationshusen.
Det var vanligt att man inom SJ och de privata banorna använde sig av samma ritningar för flera stationer på samma banor. Detta gjordes främst ur ekonomisk synpunkt. Inom SJ fanns olika typhus som fick stå modell för flera stationshus utmed stambanorna. Ovan ser vi ett exempel på ett sådant typhus. Det är Alvesta gamla stationshus som är byggt efter Katrineholmsmodellen.