För Sverige och svensk järnväg har det allt sedan 1871, när första utlandsförbindelsen blev klar till Oslo över Charlottenberg, varit av vikt att verka för kontakt och resmöjligheter med grannländer och i en förlängning resmöjligheter med det europeiska järnvägsnätet. Nu är Sveriges geografi utformat på så vis att det inte lätt låter sig göras. Med Norge och Finland har det varit oproblematiskt men Danmark och Tyskland ställer sig saken svårare. Lösning på det är etablering av färjetrafik. Till en början rena personfärjor och lite senare färjor med möjlighet att ta ombord vagnar. I och med förbindelsen med Danmark blev det möjligt från 1892 att med färja överföra personvagnar i begränsad skala, mellan Malmö och Köpenhamn.
Färjeleden Trelleborg – Sassnitz är inte först men mellan Sverige och Tyskland öppnades 1897 en färjeled av de statliga järnvägsbolagen i de båda länderna. 1909 hade utvecklingen tagit steget att en tågfärjelinje kunde öppnas. SJ beställde ångfärjorna Drottning Victoria och Gustav V, tyska järnvägarna hade sina färjor. Från och med nu kom det att bli möjligt att ta resandevagnar ombord på färjorna och en led mellan Stockholm – Berlin kunde nu etableras med direktvagnar städerna mellan. Kontinenten låg nu mycket närmare och från Berlin resten av Europa helt öppet.
Färjeläget vid Sassnitz kom att överges 1998 för att i stället använda Mukran en bit bort. Vikten av denna färjeled kan förstås genom att den kallades ”Kungsleden”.