Med inspiration från England
Adolf Eugène von Rosen kallas för den svenska järnvägens fader. Efter att ha vistats i England och fått intryck av järnvägens explosiva utveckling där kom han på idén om en svensk järnväg.
Göteborgs Handels- och sjöfartstidning skrev i juli 1845 om ett prospekt där man kunde anteckna sig för aktier i ett svenskt järnvägsprojekt. Notisen var hämtad från den engelska tidningen The Times och rykten florerade att det hela var en bluff.
I september anlände von Rosen till Stockholm med hjulångaren Gauthiod. Han presenterade framgångsrikt ett förslag på ett rikstäckande järnvägsnät för kung Oskar I och fick därefter rätt att anlägga järnvägar i Sverige.
Svenska jernvägsbyrån 1846
I januari 1846 öppnade von Rosen Svenska jernvägsbyrån i Stockholm. Sen inleddes en febril jakt på finansiering från England och Sverige. Grundidén byggde på att engelskt kapital hade lovat att stötta förslaget, men även svenska investeringar behövdes för att ro det i hamn.
Projektet var dessvärre otursförföljt och i och med att järnvägsbubblan i England sprack 1847 försvann den ekonomiska grundplåten för projektet. Resultatet av de storslagna planerna var att man bildande Köping–Hults järnväg (KHJ) som endast färdigställde en kort bana mellan Köping och Örebro.
Men många av ingenjörerna och de anställda i KHJ kom med sin erfarenhet att ingå i det som 1855 blev Statens Järnvägsbyggnader.