Trädgårdsdirektören ledde arbetet med planteringar kring järnvägsstationerna.
När de första järnvägarna år 1856 invigdes med de järnvägsstationer som fanns vid dessa gjordes en del planteringar. Den främsta anledningen låg i att man skulle återställa området kring järnvägsstationerna efter byggnation av bana och byggnader.
Först i samband med att västra stambanan öppnades för trafik år 1862 började en mer långsiktigt planerad verksamhet med planteringar kring järnvägsstationerna. Att leda detta arbete anställdes Olof Eneroth som trädgårdsdirektör vid SJ. Trädgårdsdirektören skulle leda och övervaka arbetet med en trädgårdsmästare i varje distrikt.
År 1872 tog F. Hellman över rollen som Trädgårdsdirektör, år 1879 utarbetades föreskrifter för hur statens järnvägars mark skulle användas. Mycket omsorg lades på vackert utformade planteringar med bladväxter och blommor i form av s.k. tapetgrupper. Tapetgrupper kunde bland annat ses vid järnvägsstationer, det var en plantering av växter planterade enligt ett förbestämt mönster. År 1887 dog Hellman och A. Sundius tog över rollen som Trädgårdsdirektör.
Kring sekelskiftet 1900 drogs det ner på kostsamma blomsteranordningar som t.ex. tapetgrupper. Man övergick istället att lägga mer resurser på planteringar som fyllde en praktisk funktion som till exempel snö- eld- och stormplanteringar.
För att kunna förse bland annat järnvägsstationerna med växter till planteringar och parker odlades träd, buskar och blommor vid plantskolor/växtdepåer. År 1931 fanns fem stycken huvuddepåer för framdragning av växter, det fanns växtdepåer i Värtan, Alingsås, Hässleholm, Östersund och Boden. Vid varje depå fanns en trädgårdsmästare, förutom dessa fanns 25 trädgårdsförmän placerade vid växtdepåerna samt utmed linjerna runt om i distrikten.