Lokföraren är lokets och tågets förare.
"Lokomotivföraren bör fullkomligt inse vigten och den moraliska ansvarigheten af sin befattning, samt att många medmänniskors lif kunde komma i fara genom försumlighet, bristande rådighet eller ouppmärksamhet å hans sida" (ur SJ:s tjänstgöringsreglemente från 1874)
Förutom detta ansvar skulle lokföraren "vara skicklig arbetare", ha sådana kunskaper så att han kan underhålla sitt lok och göra mindre reparationer så att loket är kördugligt tills det kommer in till verkstad för reparation.
Lokföraren var ansvarig för att den gällande hastigheten hölls och att signalerna utmed banan iakttogs. Förutom detta gällde också att lokföraren hade god kännedom om banan, han skulle känna till lutningar och krökar. Detta var viktigt, dels för att kunna hålla så jämn hastighet som möjlighet utan snabba inbromsningar och ryckig gång, dels för att kunna styra ångpannans matning och eldning.
Lokföraren ansvarade också för lokets utrustning, med på loket skulle följande inventarier finnas:
- 1 hammare
- 1 handyxa
- 2 plattmejslar
- 2 kryssmejslar
- 1 tennhammare
- 1 kniptång
- 3 filar om 10 tums längd, en platt, en halvrund och en rund
- 1 sats löskopplingskilar för pistonhuvudet
- 1 bunt järntråd
- 1 hake att draga ut packning ur boxar
- 6 rörpluggar av trä
- 1 bunt starkt segelgarn
- sättskruvar, små muttrar och sprintar till ombyte
- hampa, mönja, olja, talg, smörjvekar, svavelblomma, torkbomull
- Inventariebok över dessa redskap
- Källa: Tjänstgöringsreglemente vid Statens Järnvägar 1874
År 1972 anställdes Sveriges första kvinnliga lokförare. Det var Ulla-Brita Neibig som den 10 juni 1972 började sin anställning som lokförare på järnvägen Roslagsbanan efter att ha utbildats i SJ:s regi. Hon var då även Sveriges yngsta lokförare.
SJ:s första kvinliga lokförare anställdes år 1977.