Grindvakt

Tidigt i svensk järnvägshistoria använde man sig av ett system där man, när tåg skulle passera på järnvägen stängde av vägen med grindarna medan det var fri passage för tåget. När tåget hade passerat öppnades grindarna som då i stället stängde av järnvägen.

I arkiven finns uppgifter i straffjournaler om att banvakten har fått en tillsägelse eller till och fått böta för att grindarna spärrat järnvägen när tåg skulle passera.

Hålla reda på tågtidtabellen

Det ingick i grindvaktens arbetsuppgifter att hålla reda på vilka tider som tågen skulle passera. Det var också viktigt att kontrollera att det satt slutsignaler på sista vagnen i tåget. Om dessa saknades kunde orsaken vara att en vagn av någon anledning kommit ur tåget. Det gällde för både banvakter och grindvakter att hålla koll på tågets sista vagn. På sista vagnen satte men upp signaler som visade att extra tåg följer.

Tio minuter innan tåget passerade skulle grindvakten stänga grinden. Under denna tidsrymd fick inte "större antal kreatur på en gång genomsläppas, icke heller längre eller tyngre lass."
Från början av 1900-talet övergick man till att använda sig av bommar som enbart stängde av vägövergången.

Kvinnor och barn kunde vara grindvakter

Om vägövergången låg i närheten av en banvaktsstuga så ingick bevakningen av grindarna i banvaktens arbete. Var banvakten gift kunde hustrun sköta grindvaktens åtaganden, var han ogift kunde han för den extra lön han fick för grindbevakningen anställa en person som skötte detta. Det finns enstaka exempel på 10–12-åringar och äldre ungdomar som passat grindar, ofta på mindre privata järnvägar.

Att vara grindvakt var inte helt ofarligt arbete, flera exempel finns på grindvakter som blivit påkörda av passerande tåg. I en del fall har man varit sent ute med att öppna grinden och inte hinner undan tåget, någon har stått för nära banan och ramlat in under det passerande tåget.