Redan från järnvägens start 1856 inhägnades Statens järnvägars områden för att så långt det var möjligt hålla banan fri från intrång. Inhägnaden syftade också till att märka ut ägogränser mot omgivande ägor.
På ställen där det fanns naturliga avgränsningar som t.ex. vid vattendrag, branta bergssluttningar satte man inte upp någon inhägnad. Utmed järnvägen Luleå-Riksgränsen och öde fjälltrakter gjordes inte heller några inhägnader. Ett undantag var sträckan Gällivare-Riksgränsen där s.k. ledningsstängsel sattes upp för renarnas skydd vid vår- och höstflyttningar.
Olika sorters inhägnader har använts vid SJ. Från början var det vanligt med gärdesgårdar och slanstängsel. Slanstängsel bestod av tre eller fyra liggande slanor med stolpar med 3 meters avstånd.
Inhägnadens utformning styrdes mycket av tillgången på material, fanns det rikligt med sten kunde dessa användas för att bygga murar.
Vid sekelskiftet blev det vanligt att man som inhägnad satte upp ett staket som bestod av träribbor och ståltråd, det var denna stakettyp som kallades Ideal.
År 2008 visades en staketmaskin upp på Sveriges Järnvägsmuseum, enligt vad som är känt ska detta vara den enda bevarade som finns kvar idag.
Staketmaskinen ägs och förvaras av Nässjö hembygdsförening.