Med mellanrum från 2,5 kilometer upp till någon mil utmed järnvägarna i Sverige har det funnits banvaktsstugor byggda enligt olika standardmodeller.
Den allra minsta modellen byggdes under 1850-talet och mätte 8 x 10 sv. fot (= 2,4 x 3 meter). Ingången till stugan var på gaveln mot järnvägen. Först steg man in i en förstuga, sedan kom man in i det enda rummet. På motstående gavel fanns ett utedass. Längs sträckan Stockholm – Göteborg byggdes 31 stycken av denna lilla stuga som var "afsedd att inrymma ogifta banvakter".
Efter denna typ av banvaktsstuga kom en större variant som benämns 1862-årsmodell. Denna stuga hade utökats med ytterligare ett rum.
Efter klagomål på att de tidigare banvaktsmodellerna trånga utvecklades nästa banvaktsmodell. Den nya banvaktsmodellen, 1872-års modell, har även den gaveln mot banan, den inreddes med två rum och en förstuga med ingång på ena långsidan. Till banvaktsstugan hörde ett uthus, med plats för 1-2 kor, kalv och kanske en gris. I uthuset fanns även materialbod där banvaktens förvarade sina verktyg, rälspikar, knalldosor m.m., visthusbod samt foderbod. På loftet i det lilla uthuset förvarades hö som slagits utmed banvallar och ytor där det var tillåtet för banvakten att slå gräs. Hosäter 213, banvaktsstuga av 1872-års modell flyttades 1986 till Järvägsmuseet.
En del banstugor revs. Andra såldes till järnvägsanställda som hade dem som sommarstugor och en del av dem finns kvar i dag. Längs järnvägssträckan Östersund – Storlien byggdes en del stugor ihop till större huslängor. En hel del stugor blev kvar inom SJ. Under 2000-talet överfördes de på Banverket, för att gå över till Trafikverket 2010. Många av dessa banvaktsstugor står numera på listan över objekt som ska avyttras på ett eller annat vis.